Det där med att man aldrig uppskattar saker förrens de är borta, är ett väl myntat uttryck. Jag skulle nog istället säga, att man aldrig saknar saker förrens man hittar dem igen. Det är iallafall då som jag upplever det man kallar för nostalgi. Saker, personer och händelser som man nästan hade glömt av kommer helt plötsligt fram igen, som om det var igår man upplevde det. Och känslorna göms inte. Men varför blir vi så nostalgiska? Kan vi inte acceptera att det som är förflutet är borta nu, att det är tider som inte kommer tillbaka?
När jag sökte på Wikipedia, så fick jag fram denna mening: ”Nostalgi (grekiska nostos, hem, och algos, sjuka) betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet.” Och visst stämmer det in. När jag upplever nostalgi, är allting så bra där. Jag minns bara skratt, uppskattning och lycka. Ren lycka. Samtidigt blir jag så rädd. Rädd att det är försent att uppleva något liknande igen, rädd för att det aldrig kommer igen. Så rädd, att jag glömmer att ta tillvara på det jag faktiskt har och jag missar de stunder i nuet som jag sedan kommer att se tillbaka på. Citerar Wikipedia igen: ”På 1600- och 1700-talen ansågs nostalgi vara en allvarlig och ibland dödlig sjukdom.” Jag förstår varför det klassades som en sjukdom. För när jag drabbas av nostalgi, då är jag i en annan värld. En värld som ligger långt borta från nuet. Jag förstår personer som håller sig fast i sitt förflutna, och avskärmar sig allt mer från verkligheten. Jag förstår dem, även om inte det har gått så långt för mig än.
Vad var det då som fick mig att börja skriva om detta? Idag på fysiken, så skulle vi jobba i boken. Min tankeförmåga var inte riktigt på topp, så jag satt och pratade med kompisen bredvid, Lovisa. Vi gick från smycken, panduro och pysselsatser till gamla jular, datorspel och tvspel. Tvspel såsom Wii, playstation 2 och Xbox. Jag sa att vi aldrig hade några tvspel när jag var liten, men att jag brukade spela SSX3 hos en kompis. Och där var jag fast i nostalgin. Jag kunde spinna vidare på vilka karaktärer vi brukade vara, hur bra vi var, hur kul vi hade, men jag anar att Lovisa slutade lyssna redan efter första punkten… Och jag förstår henne. För såfort man kommer in på ämnen som rör det förflutna, så blir det aldrig samma sak för de man förklarar för. De kan aldrig förstå exakt hur det var, hur mycket det betyder för en. Men grejen är att det betyder. Bara för att man inte har tänkt på det på väldigt länge, försvinner det inte.
I alla fall inte för mig.
Ina 